Observatörer av mänskliga rättigheter i Palestina och Israel
Hösten 2022 deltog jag i Kyrkornas världsråds EAPPI-program för observatörer av mänskliga rättigheter i Palestina och Israel. Där bodde jag tillsammans med lokalbefolkningen under ockupation, erbjöd en skyddande närvaro och rapporterade om brott mot mänskliga rättigheter i regionen. Under månaderna fick jag uppleva palestinsk gästfrihet och såg hur lokalbefolkningens hopp om en rättvis fred är avlägset men ändå går att skymta.
I början av november 2022 höll Israel ett historiskt parlamentsval. Valet skakade om den israeliska politiken och ledde till att den mest högerinriktade regeringen i landets historia kom till makten. Jag anlände till Jerusalem några dagar efter valet. Tidpunkten för min ankomst verkade lämplig då det var tredje gången jag var i landet under ett val, fastän jag besökte Israel för första gången så sent som 2019. Parlamentsvalet som hölls mellan oktober och november var det femte på mindre än fyra år, vilket talar om turbulensen i den israeliska inrikespolitiken.
Den här gången var valresultatet mer oroväckande än tidigare: en högerextrem regering var på väg att ta makten i Knesset. I efterhand inser jag att hela min tremånadersperiod som volontär präglades av en väntan på övergången från en verklighet till en annan. Israels inrikespolitik har aldrig varit helt separat från situationen i Palestina. Den nuvarande upptrappningspolitiken drabbar därför palestinierna särskilt hårt. Även andra sårbara grupper drabbas, och denna försämring oroar också många israeler. Det var oron för kvinnor och minoriteter och för det demokratiska systemet som fick många israeler att några månader efter valet i februari samlas till de största demonstrationerna i landets historia. Då hade jag redan lämnat landet.
Samtidigt som jag bevittnade hur den mest högerinriktade regeringen i Israels historia kom till makten och hur den politiska situationen förändrades, såg jag också en mera långvarig strukturell orättvisa. Under de följande tre månaderna observerade jag livet under den ockupationsregim som har skapats och byggts upp under de senaste årtiondena och vars verklighet har blivit vardagsmat för palestinierna. För palestinier är muren, kontrollpunkterna, rörelseloven, olika identitetskort och varierande rättigheter mellan olika palestinier en del av vardagen – en verklighet som för många känns omöjlig att påverka. Förutom det strukturella våldet i samhället har även det direkta statliga våldet ökat under de senaste månaderna.
FN:s statistik visar att de senaste 1,5 åren har varit de blodigaste på Västbanken sedan slutet av den andra intifadan: under 2022 orsakade israeliska åtgärder fler palestinska dödsfall på Västbanken än på 16 år och militärens våldsamma attacker mot civila ökade. Under 2023 har våldet ökat ytterligare.
När man bevittnar den verklighet ockupationen för med sig står det klart att Israels demokratiska system bara är demokratiskt för en del av befolkningen. När jag anlände till landet och frågade palestinierna om deras tankar om de senaste valresultaten fick jag en mängd olika svar. Vissa var oroade över upptrappningen av de israeliska åtgärderna och det ökade våldet från bosättare. Andra var nästan likgiltiga inför resultatet och sade att det inte spelade någon roll vem som hade makten i ockupationsregimen, eftersom situationen för palestinierna hade varit densamma årtionde efter årtionde. En del konstaterade till och med: “Åtminstone är den högerextrema regeringen ärlig om vad den tycker om oss.”
Ett delat Jerusalem – en stad med synliga och osynliga gränser
Jag arbetade som människorättsobservatör i östra Jerusalem, vars status avviker från de andra områdena som ockuperas av Israel. När staten Israel planerades skulle Jerusalem vara en FN-skyddad stad för alla. Efter det israeliska självständighetskriget och den palestinska Nakba (arabiska för katastrof) delades staden baserat på vapenstilleståndets Green line med tillfälliga bosättningslinjer i västra och östra Jerusalem, där det sistnämnda förblev under jordansk kontroll. Situationen förändrades i och med sexdagarskriget 1967, då Israel ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Samtidigt annekterade Israel östra Jerusalem och införlivade det med västra Jerusalem, i strid med internationell rätt.
Även om östra Jerusalem har införlivats med västra Jerusalem förlitar sig det internationella samfundet fortfarande på den gröna linjens gränser. Många besökare i staden är dock inte medvetna om var den israelisk-palestinska gränsen går. Ofta blir människor som promenerar genom Gamla stan i Jerusalem förvånade när de får veta att de går på ockuperad mark, dvs. i Palestina.
Situationen kompliceras ytterligare av Israels bosättningspolitik, med mer än 200 000 israeliska bosättare i östra Jerusalem. Bosättningarna är olagliga enligt internationell rätt och har en betydande inverkan på palestiniernas bostads- och levnadsförhållanden. Bosättningar etableras på mark som tillhör palestinier, genom att ta över mark som ägs av dem. Detta genom att förklara tomter och bostäder som statlig egendom. Samtidigt ignoreras palestinska bygglov systematiskt, så att omkring 100 000 palestinier i Jerusalem bor i hus som byggts utan officiella tillstånd och därmed riskerar att bli rivna vilken sekund som helst. Som människorättsobservatör var husrivningar bland de vanligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som jag rapporterade om i östra Jerusalem. Att förlora sitt hem genom rivning är inte bara en traumatisk upplevelse, det är ofta en ekonomiskt outhärdlig börda. Förutom förlusten av egendom måste familjerna betala rivningskostnader till myndigheterna.
Byggandet av bosättningar är en del av den israeliska statens politik att inte bara ta över allt större territorier, utan också forma stadens demografiska statistik, liksom kulturen och narrativen i regionen – till exempel vem marken ursprungligen har tillhört. Bosättarna backas inte bara upp av mäktiga bosättarorganisationer, utan också av den israeliska staten, som stöder bosättarna genom att till exempel bygga infrastruktur eller tillhandahålla privata säkerhetstjänster för bosättarna. Samtidigt får palestinier som betalar skatt till staden en bråkdel av de medel som öronmärkts för dess utveckling. Även om det inte finns någon synlig gräns mellan västra och östra Jerusalem, kan man se en tydlig skillnad i gatubilden.
Ett synbart tecken på ojämlikhet mellan israeler och palestinier är dessutom det faktum att majoriteten av palestinierna i Jerusalem inte har israeliskt medborgarskap. Sedan ockupationen 1967 och den efterföljande ensidiga annekteringen av östra Jerusalem har Israel endast beviljat medborgarskap till omkring 5 procent av de palestinier som bor i Jerusalem. Majoriteten av palestinierna i Jerusalem har endast ett uppehållstillstånd för att bo i staden, ett tillstånd som kan återkallas när som helst.
Ökande våld från bosättare och ockupation är hot mot religionsfriheten
Min period i Palestina-Israel var också en övergångsperiod med en stadig ökning av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under de senaste åren har antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna ökat stadigt, men under de allra senaste månaderna har ökningen varit mångdubbel. Jämfört med antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna som gruppen bevittnade före vår period har antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna som rapporterats av EAPPI under min period nästan fördubblats. I en stad som är helig för de tre religionerna påverkar ökningen av brott mot de mänskliga rättigheterna och den växande extremismen religionsfriheten. En fråga som oroar palestinierna är det våld och de trakasserier som bosättare har utsatt palestinska och armeniska kristna för under de senaste månaderna, särskilt i och omkring Jerusalems gamla stad.
Under de senaste månaderna har flera bosättare attackerat palestinska kristna och deras heliga platser runtom Jerusalems gamla stad: bosättare har förstört gravar på en protestantisk kyrkogård, attackerat en armenisk restaurang i ett kristet kvarter och invaderat kyrkan i Via Dolorosa Second Station, där de förstörde en staty av Jesus. I mars attackerade en grupp bosättare kyrkan för Jungfru Marias grav i Getsemane under en gudstjänst. I april 2023, under påsken och ramadan, införde de israeliska myndigheterna restriktioner för religionsutövning för både palestinska muslimer och kristna.
Ockupationens dagliga verklighet påverkar också palestinska muslimers och kristnas möjligheter att utöva sin religion och delta i viktiga högtider. De israeliska myndigheternas metoder vid kontrollpunkterna har blivit allt strängare, särskilt under ramadan. Människors rörelsefrihet begränsas och kontrollstationer stängs på ett sätt som i värsta fall kan uppfattas som utomrättsligt. Även med hänvisning till säkerhetsskäl kan förvägrandet av tillträde för vissa grupper av människor utgöra en form av kollektiv bestraffning, vilket är olagligt enligt internationell rätt.
Bitar av hopp: det palestinska sumud och icke-våldsligt motstånd
Det var alarmerande att se hur ockupationens vardagliga verklighet har gnagt på palestiniernas hopp om framtiden. När jag hörde palestinierna berätta om ockupationen stod det klart att det inte finns många skäl till att vara hoppfull. Situationen har blivit utdragen och vardaglig; trots det internationella samfundets närvaro verkar palestiniernas situation bara ha förvärrats, trots årtionden av försök att förhandla om fred. Å andra sidan har öppnandet av gränserna sedan corona gjort det möjligt för turister och internationella aktörer – inklusive EAPPI – att återvända till området, vilket har underlättat situationen något. Enligt de lokala försämrades människorättssituationen under corona då internationella aktörer och utomstående observatörer inte var på plats. Trots detta är många palestiniers erfarenhet den att de inte blir sedda eller ihågkomna. Corona, klimatkrisen och kriget i Ukraina bland många andra kriser har suddat ut palestiniernas tysta men ihållande lidande från den stora publikens ögon.
“I otaliga möten upplevde jag den varma gästfriheten och bevittnade den tysta men kraftfulla uthållighet som fick människor att stanna i sitt land och bygga en bättre framtid trots svårigheterna.”
Trots allt detta fanns det ögonblick som påminde mig om att det finns skäl att fortsätta hoppas. Ett av de viktigaste skälen är palestinierna själva: i otaliga möten upplevde jag den varma gästfriheten och bevittnade den tysta men kraftfulla uthållighet som fick människor att stanna i sitt land och bygga en bättre framtid trots svårigheterna. Än en gång blev jag enormt imponerad av palestiniernas sumud, sisu. Samtidigt var palestiniernas icke-våldsmotstånd genom konst och samhällsbyggande en källa till hopp och en påminnelse om möjligheterna för framtiden – och en gripande påminnelse om vad Palestina skulle kunna vara om ockupationspolitiken inte belastade dess folk dag efter dag.
Hoppet är alltid beroende av de omgivande omständigheterna. Ständigt ökande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, misstro mot den palestinska myndigheten och den israeliska statens eskalerande ockupationspolitik gör att hoppet lätt försvinner. Det jag lärde mig av palestinierna är att hopp också är ett beslut – ett beslut att stanna på sin mark och ett beslut att lita på att hårt arbete belönas och att rättvisan en dag kommer att vinna. Jag har också en påminnelse om detta i anteckningarna på min telefon där jag skrev ner grunderna i det arabiska språket. Några dagar innan jag återvände hem bad jag en palestinier att lära mig ett ord på arabiska som jag borde kunna. Ordet han skrev ner var amal, hopp.
De åsikter som uttrycks är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis den officiella ståndpunkten hos Church Aid eller EAPPI-programmet.
Info:
EAPPI-programmet inrättades för cirka 20 år sedan på begäran av kyrkoledare i Jerusalem. Under den andra intifadan upplevde civilbefolkningen i regionen så stora svårigheter att kyrkoledarna bad om internationellt stöd. Kyrkornas världsråd svarade med att inrätta en aktion för skyddande närvaro. Det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel lanserades.
Under årens lopp har cirka 2 000 människorättsobservatörer från mer än 20 länder arbetat inom programmet. Mer än 130 finländska människorättsobservatörer har varit aktiva i programmet sedan 2005. Från Finlands håll koordineras programmet av Kyrkans Utlandshjälp. Nästa ansökningsomgång öppnas hösten 2023.
EAPPI-programmet syfte är att belysa kränkningar av de mänskliga rättigheterna, särskilt mot civila, och att påminna människor om vikten av att respektera internationell rätt. Efter volontärperioden kommer människorättsobservatörerna att bedriva påverkningsarbete i sina hemländer i syfte att påverka den politiska debatten om Israel-Palestina och allmänhetens medvetenhet om situationen i regionen. Programmets slutmål är att bryta våldsspiralen, få ett slut på ockupationen och skapa en rättvis fred.