Överfisket tömmer haven
Fisken som fångats i Senegal förs till Spanien för förädling och säljs till konsumenter i Europeiska unionen.
Överfisket tömmer haven
Överfiske innebär att man utarmar fiskbeståndet så kraftigt att populationen lider och inte kan återhämta sig. Efterfrågan på fiskprotein i kombination med de moderna fiskeflottornas väldiga effektivitet har lett till att flera fiskbestånd kollapsat och traditionella fiskevatten tömts. I takt med att fisken tagit slut har de stora fartygen börjat leta efter gynnsammare fiskevatten i den globala södern.
I slutet av 1800-talet verkade havets rikedomar fortfarande vara outtömliga. Thomas Henry Huxley, biolog och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, förkunnade 1883 att inget vi gör kan påverka mängden fisk. Han skulle nog vara mycket förbluffad om han kunde göra en resa till vår tid.
De första offren som på allvar nådde över nyhetströskeln var Nordatlantens torskar i början av 1990-talet. I århundraden hade de kanadensiska fiskarna sett dem som en självklarhet, som ett aldrig sinande ymnighetshorn som skapade jobb och rikedom längs kusten. På några år minskade beståndet plötsligt till någon procent av vad det varit. Fiskeindustrin hamnade i kris och företag gick omkull. Kanadas regering fick fullt upp med att förklara hur en sådan ekologisk katastrof kunde inträffa utan att någon försökte förhindra den.
Man skulle tro att man lärde sig av misstagen. Men år 2016 ser läget dystert ut ur fiskens perspektiv. I fjol publicerade WWF en rapport med kalla fakta om havens tillstånd: på 40 år har flera fiskarters bestånd minskat med hälften – och de mest fiskade har minskat betydligt mer än så. Av sydlig tonfisk, som är en delikatess i det japanska köket, finns bara några procent kvar. Och när en art fiskats till utrotningens rand flyttar fisket till nästa.
Två och en halv kilometer nät
Fisken har ingen chans mot moderna trålare. Ekolodet kan lätt lokalisera stimmen och datorer hjälper till att föra fartyget till dem. Och nätet kan vara två och en halv kilometer långt! Ett modernt fiskefartygs dagsfångst kan vara lika stor som årsfångsten för en gammaldags flotta.
I jättenäten fastnar också oönskade arter: andra fiskar, sköldpaddor, hajar, rockor och till och med koraller. Ibland kan 90 procent av nätens innehåll vara annat än det man avsett att fånga. Den här bifångsten slängs oftast död tillbaks i havet. Modernt fiske har jämförts med att man skulle plocka bär genom att fälla hela skogen.
“Många fiskarters bestånd har minskat med hälften – de mest fiskade har minskat betydligt mer än så.”
Illegala fiskare förtjänar storkovan
Bestånden hotas också av illegalt fiske. Man bedömer att illegalt fiske är en av världens största kriminella branscher och omsätter tiotals miljarder dollar varje år. IUU-fisket (Illegal, Unreported and Unregulated) är dessutom ofta kopplat till annan organiserad brottslighet som människohandel. Besättningen på de illegala fiskefartygen utgörs ofta av flyktingar som inte får ordentlig lön, som arbetar i odrägliga förhållanden och till och med misshandlas.
Det illegala fisket slukar de sista resterna på platser där man försökt att ens på något sätt skydda bestånden. När IUU-fartygens nät är utnötta kastas de ofta i havet där de fortsätter sitt spökfiske i åratal.
De fattiga kustområdena lider
Man kunde tro att överfisket skulle ge mat på bordet åt en och annan hungrande. Men enligt penningens lag lönar det sig att göra affärer där man får bäst betalt för sin produkt. Så även om fisken skulle komma från vattnen utanför Västafrika lönar det sig att frakta den till Kina för förädling och sedan vidare till Europa för att sälja den i närbutikens frysdisk till exempel i Finland. Det rika norr fyller tallriken med fisk som rest runt jorden. Även Kinas växande medelklass har upptäckt fiskrätternas fröjd och har blivit en av världens viktigaste marknader för fisk.
De stora trålarna berövar samtidigt utvecklingsländernas lokala småfiskare möjligheten att idka fiske. Lokal förädling av fångsten kunde generera jobb och inkomster i regionen om inte fisken försvann bakom horisonten i stora frysfartyg. Utarmningen av fiskbestånden hotar också de fattiga kustområdenas livsmedelsförsörjning.
EU spelar med två uppsättningar regler
Europa är en av de viktigaste marknaderna för fisk och samtidigt en storfiskare. EU:s fiskeripolitik bestäms gemensamt av medlemsländerna. Den gemensamma fiskeripolitiken (GFP eller Common Fisheries Policy, CFP) uppdateras vart tionde år. GFP styr EU-fartygens agerande både på unionens vatten och på annat håll.
EU-fartyg som fiskar utanför unionen gör det i enlighet med bilaterala fiskeavtal. Sådana har EU slutit med bland annat Västafrika och länderna vid Stilla havet och Indiska oceanen. Länderna får ekonomisk kompensation enligt hur mycket fisk EU-ländernas fartyg fångar.
Men avtalen är problematiska. Som ekonomisk stormakt har EU ofta en starkare förhandlingsposition när man förhandlar fram avtalstexter med enskilda länder. Och då fisken inte följer territorialvattnens gränser ställs länderna i till exempel Västafrika inför en spelteoretisk situation: om ett land tillåter fiske lönar det sig också för de andra att göra det, så att inte vattnen töms på fisk på grannens sida.
Tidigare årtiondens avtal hade smak av Vilda västern, men EU har sedan dess förändrat sitt agerande i mer hållbar riktning. Det centrala problemet är fortfarande att alla avtal inte innehåller bindande gränser för hur mycket man får fiska. I unionens egna vatten finns sådana kvoter. I fisket spelar EU alltså med två uppsättningar kort och regler.
Kampanj för att stoppa överfisket
Huvudmålet för Changemakers kampanj Kadonneet eväät (Försvunnen fisk) är att skriva in bindande fångstkvoter i alla bilaterala fiskeavtal som Europeiska unionen sluter. Som EU-medlem kan Finland aktivt främja ett mer rättvist och hållbart fiske i unionen. Samtidigt kan EU vara en föregångare som visar övriga världen hur man kan stoppa det oerhört problematiska överfisket.
Genom att underteckna Changemakers vädjan på adressen www.kadonneetevaat.fi eller trycka din egen fisk på kampanjlakanet kan du vara med och kräva ett slut på överfisket. Vädjan överräcks i slutet av året till jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen som ansvarar för fiskerifrågor. Den skickas också till EU:s miljö- och fiskekommissionär Karmenu Vella från Malta.
“Ett centralt problem är att bindande fångstkvoter inte skrivits in i alla avtal.”
KÄLLOR:
● Kari, Emma & Ranta, Kukka (2012), Kalavale. Into.
● WWF (2015), Living Blue Planet.
● FAO, Fisheries and Aquaculture Department, Statistics
● FAO (2014), The Value of African Fisheries
● Swarz, Sumaila, Watson & Pauly (2010) Sourcing seafood for the three major markets: The EU, Japan and the USA. Marine Policy 34, 1366-1373.
Artikeln publicerades i tidningen Globalisti, i nummer 2/2016 vars tema är överfiske (länken öppnas i ett annat fönster).